IBF Falun åker till Stockholm och bockar av en uppsjö av de idrottsnära element man är allra bäst på.
Slår poängrekord. Ställer till med publikfest.
Regisserar nervdallrande draman av yppersta världsklass.
Vinner SM-guld – för tredje året i följd och sjunde gången totalt.
En snabbfotad prestation rakt in i innebandyns historieböcker under rubriken “Mesta mästarna”.
– En mycket bra final mellan två mycket bra lag. Kalmarsund är starka och gör en väldigt bra match, men vi gör en snäppet ännu bättre match och man hade knappast kunnat önska sig en bättre finalregi än den här, resumerar en glad och aningen medtagen tränare.
Han fortsätter:
– Vi kom hem under söndagseftermiddagen. Laget träffades på restaurang och firade vidare, medan vi ledare tog det lite lugnare. Och nu är jag hemma och förbereder pannkakor till barnen. Man blir nästan oundvikligen lite tom mentalt efter sådana här stora händelser, men det är en fin känsla att bara gå runt och le och känna in segern.
Uppladdningen inför finalen präglades primärt av harmoni och förströelse på huvudstadsmark.
Thomas Holmgren rapporterade dagen före match om en trupp i lunchbestyr och överlag tillbakalutade sysslor. Fika, frisörbesök, allmänt häng.
Scenarion samt saker och ting bortom den drabbning samtliga längtat efter sedan ligastarten i september, åtta månader tillbaka.
Holmgren konstaterar vikten av mental dynamik inför matcher av dylik dignitet.
– Ja, det gäller att vila tankarna på något annat en stund. Lufta skallen lite. Man behöver lite fri hopp och lek bland allt fokuserande och allvar.
På strategisk nivå meddelade han en vilja att sätta press på Kalmarsunds försvarare, för att störa dem i redan i uppspelsfasen.
– De är duktiga när de kommer djupt ned i vår zon. Därför gäller det så att säga att mota Olle i grind.
En taktik som åskådliggörs också när Falun dånar i gång SM-finalen.
De båda lagen byter chanser med varandra, och även om Falulaget ofta agerar aningen starkare härförare får man inte hål på Kalmarsund.
Det blir i första periodens sjuttonde minut i stället de blåklädda som vispar in 1–0 genom Jesper Lindström.
Blott tjugo sekunder innan pausvilan sätter dock Alexander Galante Carlström den psykologiskt viktiga kvitteringsbollen.
I mittenperioden springer IBF Falun sedan ifrån till 3–1 via ännu ett mål av Galante Carlström samt Omar Aldeeb och Malte Lundmark.
Bud på mer finnes i form av bland annat en missad straff. Alexander Galante Carlström blir via sina finalmål också ensam på poängtronen i svensk innebandys yttersta elitskikt. Detta då han i nuläget står på 1 057 poäng och således trumfar tidigare regenten Mika Kohonen.
Innan periodvilan lyckas emellertid Kim Nilsson reducera till 2–4 och ge Kalmarsund kontakt.
En kontakt som bitvis övergår i mer frekvent friktion under slutakten där Kalmarsund jagar men aldrig kommer ikapp.
– Att de skulle ösa på och komma i anfallsvågor hade vi räknat med, återberättar Holmgren den avslutande perioden i Avicii arena.
– Däremot slutar vi i nästan samma veva att komma i våra anfallsvågor. Vi tar lite snabba avslut och då skapar Kalmarsund stundvis i stället lite press.
Faluns tyngd och förenade finess gör dock att man håller fortet hela vägen ut.
Målet som visar sig bli matchavgörande är redan nu en klassiker.
IBF-magikern Emil Ruud bryter i snäv vinkel in från högerkanten och via en blixtsnabb manöver skjuter han med klubban placerad mellan sina vilt framrusande spiror ett skott rakt upp i krysset bakom en chanslös och sannolikt lite chockad Carl Bending-Sörling i Kalmarsundsmålet.
Det är ett mål av den typ som görs i tv-spel. I 80-talsfilmer som “Youngblood”.
På gatan där hemma när man i uppväxtåren drömmer om att avgöra en final via just ett sådant mål.
Thomas Holmgren vittnar om en mentalitet i laget som utgör bas för både dylik trolldom och maxprestationer i lagformat.
– Vi har en enorm trygghet i allt det som vi skapat tillsammans under de sista månadernas ligaspel och slutspelsfokus, hyllar han truppen och en ledarstab som utöver Thomas denna säsong också bestått av Christian Wagneryd, Erik Björklund, Conny Husberg, Johan Fahlström och Rikard Johansson.
När matchuret i finalen visar 19.39 i tilldöms Falun en straff som förvaltas av lagkapten Emil Johansson. Han lurar ned Bending-Sörling, men lyftningen är någon centimeter låg och segersiffrorna stannar vid 5–4 efter att Falun säkrat också finalens sista sekunder.
När slutsignalen ljuder utbryter stort guldfirande där spelare och den stora rosaklädda hejarklacken gör gemensam sak i sus och dus.
Efter ett par glada dagar i segerglansens tecken hyllas man under måndagen också av Faluborna på Stora torget.
En minst sagt intensiv senvinter och vår, med förverkligade drömmar om guld som tema, övergår nu i nästa fas.
Det här kan väl betraktas som en godkänd första säsong som huvudtränare?
– Ja, jo, man får väl kanske sätta en “godkänd-stämpel” på det här, skrattar en ödmjuk Thomas Holmgren.
Och tillskriver spelarna idel superlativer.
– De har varit fantastiska från första början sedan jag kom in i det här i december. De har tagit till sig mina idéer på ett otroligt bra sätt och de förtjänar en stor eloge, berömmer han sina adepter.
Vad händer härnäst?
– För spelarna väntar några veckor ledigt, en chans att få landa lite efter en lång säsong. Sedan är det ju på det hela igen.
Blir du kvar som coach över nästa säsong?
– Mitt kontrakt sträcker sig bara över den här säsongen, så just i detta nu är framtiden oklar. Vi ska titta närmare på det. Men man sitter ju inte helt på händerna, så att säga. Som tränare finns ju absolut vissa planer för laget.
– Om det går att få till en bra lösning som funkar för både lag, familj och mig själv så gör jag allt för att kunna fortsätta. Jag älskar ju den här gruppen, säger Thomas Holmgren.
