I Gylle ligger ett ljusgult hus vars fasad delvis består av fjällpanel och utsmyckad med drakar, en tomte och stora grindstolpar med lyktor.
– De är lite väl överdimensionerade för det här husets infart, säger Gunbritt Käck.
Utsmyckningarna kommer från disponent Erik Johan Ljungbergs sommarvilla som låg vid Borganäs fästning, nära Domnarvsbron, innan villan revs.
– Sundkvist som bodde i vårt hus då var konstnärligt intresserad och tog reda på detaljer från huset, berättar Torbjörn Käck.
Sundkvist var inte bara intresserad av gamla hus; han drev också en träskofabrik i källaren och sålde träskor hemma ändå in på 1970-talet.
– Alla med lite ålder i Borlänge har varit här och köpt träskor någon gång. På den tiden hängde det också en stor träsko på huset, berättar Torbjörn.
Han har själv tydliga minnen av huset.
– På den tiden var jag raggare och gick i jeans och träskor tills hälarna släpade i backen, säger han med ett skratt.
När huset blev till salu 2002 sa han direkt till Gunbritt att han ville köpa det och flytta dit. Hon svarade:
– Aldrig i livet.
Hennes motvilja mot att flytta berodde på att det då senapsgula huset med bruna knutar var i dåligt skick både ut- och invändigt. Det var inrökt och utrustat med heltäckningsmattor, medaljongtapeter, svarta fönster och ett sunkigt kök.
– Det var väldigt nergånget, men jag lovade Gunbritt att om vi köpte det så skulle jag sätta in ett annat kök på tre veckor.
Det blev affär och nu har nästan hela huset totalrenoverats.
Fasaden har målats, fönster och tak är bytta, alla ytskikt är nya, avloppen renoverade och huset försett med både solpaneler, kamin och luftvärmepump.
De speciella detaljerna som är kvar från Ljungbergs sommarresidens är de extra rädda om.
– Det känns skönt att få vara med och bevara en del av historien, säger Gunbritt.
De är båda historiskt intresserade och samlar på gamla prylar. Torbjörn hyser en extra förkärlek för gamla Dalaskåp.
– Om jag tar hand om dem så vet jag ju att de stannar i Dalarna i alla fall, säger han.
Lite här och där i huset står eller hänger skåp från 1600- till 1800-talet i olika modeller och färgsättning. De flesta är från östra eller västra Dalarna. Men nyss kom Torbjörn över ett skåp med Tunamåleri som än så länge får bo i källaren.
– Det här är jag väldig glad åt. Det är så välbevarat, säger han.
Hur vet man att det är från Tuna?
– Det kan man inte säga, men den här färgsättningen, svart och blått, blev populär i de södra länsdelarna. I östra och västra Dalarna går de mer i brunt.
– Men jag vet inte vem som målat; det visste de inte ens på Dalarnas museum.
När barnen nu är utflugna så finns det fortfarande plats för de stora skåpen. Det är en av Torbjörns ursäkter för att fortsätta köpa.
– Om jag inte köpte det här med Tunamåleri så vore det ju nästan tjänstefel, säger han och skrattar.
Gunbritt är inte fullt lika entusiastisk:
– Vi har snart inga hörn kvar att ställa något skåp i, säger hon.
Och Torbjörn replikerar:
– Det här måste vara Sveriges största hus utan hörn.