En kvart senare stod jag i köket.
”Vad ska du göra?”
Frågade hustrun.
”En tårta.”
Jag minns hennes blick. Sen skrattade hon.
Den Niclas min Petra känner sedan snart 22 år är inte speciellt intresserad av köksaktiviteter.
Allra minst baka tårtor eller för den delen bullar.
Men den där natten hände det något med mig. En ny värld öppnade sig – en värld jag aldrig tidigare besökt.Kanske är det en 56-årskris?
Pinocchiotårtan (som också kan kallas marängtårta, brittatårta, glömmingetårta och herrgårdstårta) blev bra. Det blev den även andra, tredje och fjärde gången jag gjorde den.
Detsamma gäller alla andra tårtor jag gjort sedan den där natten, bland annat pavlova (kan rekommenderas). Men även bullbaket har blivit en succé. Flera gånger om. För att inte tala om alla äppelpajer och rabarberpajer. Ja, ni hör (läser), det är något som inte stämmer…
Det gick till och med så långt att jag fick in en beställning på pinocchiotårtan. På ett 80-årskalas. Må vara att det var svärfars.
”Oj, så gott! Den här måste du göra när jag fyller i sommar.”
Sa svärfar – och så blev det. Då blev det en dubbel och vissa besvär att flytta de två ”plattorna” ovanpå varandra.
Jag bjöd för övrigt inte för så länge sedan på rabarberpaj på jobbet. Alla såg nöjda och glada ut och flera passade på att ta om. Då kände jag mig mer än nöjd, likt min mormor när hon bjöd på bullar.
”Hälsa och tacka Petra.”
Sa en kollega med ett leende.
”Va!?”
”Ja, det är väl inte du som gjort pajen!”
Ridå!
Snart är det min tur att bjuda på fika på jobbet. Givetvis med något hemmagjort och riktigt sött. Kanske ska jag prova på en brownie- och hallonmums. Eller varför inte en noblessetårta? Eller så kör jag på ett säkert kort: pinocchiotårtan.
Nåväl, min nyfödda kärlek till dessa egengjorda sötsaker skapar också problem. Inte bara en välfylld frys med kanelbullar – vi lär även köpa en ny våg.
Den visar nämligen något helt annat än för ett år sedan.
