Som utgångspunkt för filmens manus hittas det egna jaget. “Att våga säga våldtäkt” är självupplevd och baserad på vidrigt verkliga händelser.
– Jag har försökt hålla lite distans för att inte gå sönder, säger Emelie.
Hon har själv regisserat filmen. Som sistaårsstudent på Högskolan Dalarnas program för film- och tv-produktion. Som närmast förtrogna hittas en tajt arbetsgrupp med sambon Jonas Engberg samt Cornelia Fahlvik och Johan Gustafsson.
Berättelsen är hennes egen genom ett tunt dokumentärt filter. En otäck dramaturgi ritad på kalkerpapper. Transparensen är påtagligt olustig, och det verklighetsförankrade händelseförloppet kommer med ett brutalt narrativ som berör många kvinnor.
När Emelie Kastberg för några år sedan med stor entusiasm befann sig mitt i drömscenariot att ingå praktiskt i ett långfilmsteam, bestämde sig verkligheten för att ta sin vassaste nål och spränga rosa moln till grå aska.
En manlig filmarbetare våldtog henne.
– Jag har tänkt mycket på huruvida jag skulle våga göra den här dokumentären, berättar Emelie.
– Att den blev verklighet grundas i en vilja att skänka styrka och mod till andra kvinnor. Om jag vågar vara öppen om det som hände mig, så vågar förhoppningsvis fler.
En konsekvens av tystnadstaktik kan i Emelies erfarenhet vara en känsla av att stå helt ensam i världen. I hennes fall handlar det om en okänd tjej kontra erkänd man i maktposition. David mot Goliat. En förnimmelse av redan på förhand rättslig maktlöshet gjorde att Emelie inte anmälde förövaren.
– Jag är ingen jurist, men förstår självklart lagarna. De känns dock till stor del skrivna för offentliga våldtäkter, medan det jag utsattes för hände på ett hotellrum, utan vittnen.
Hon porträtterar ett scenario av underlägsenhet.
– Han är så stor och allsmäktig, och jag så liten. Ingen kommer att tro på mig. Det var den känslan som styrde mig att inte anmäla honom.
I “Att våga säga våldtäkt” är den centrala, värsta scenen inte bokstavstroget återgiven, utan via lång svepning genom en hotellkorridor som underförstått berättar vad som är på väg att hända.
– Ett direkt iscensättande av en våldtäkt hade blivit för mycket, kände jag. Men det sköra löper som en röd tråd genom hela filmen, det är så sårbart vi klarade av att göra det här.
Tårarna har varit många, och Emelie kan fortfarande bryta ihop när minnen sipprar upp till ytan för att träffa tillvaron som en svallvåg.
Men hon är inget offer.
– Han har förstört en del av mig och fått mig att stundvis skämmas över mig själv. Men det har inte förstört mig som individ. Den kraften har han inte.
Kraft finns emellertid i överflöd hos den i dag 23-åriga kreatören Kastberg.
– Att under inspelningen kliva in i en professionell regissörsroll gjorde att det personliga trycket lättade något.
– Men den träffar mig alltjämt hårt och river upp sår. Jag är skiträdd att dokumentären nu är ute och att många pratar om den. Kan ibland känna att “vad fan har jag gjort?”.
Svaret på den frågan levereras åtminstone delvis av tusentals röster tillhörande filmkonnässörer världen över. “Att våga säga våldtäkt” hyllas unisont. Exempelvis i Bulgarien, som 1 av 90 visade verk i en konkurrens om 3 000 filmer.
Ett mönster som går igen på många håll i filmkretsar värda sin tunga position.
Reaktionerna på hemmaplan inget undantag.
– När den visades på vårt seminarium satt alla lärare efteråt helt knäpptysta. De bad om mer tid för att kunna lämna samlad respons.
– Och när filmen rullade i gång började jag genast gråta, det blev för mycket.
Våldtäkten som utgör brännpunkt i den personligt sotsvarta men till syftet stärkande och upplysande dokumentären var länge en väl bevarad hemlighet.
– Bara min allra närmaste vän visste. Ingen annan, inte ens mina föräldrar, berättar Emelie.
Och utvecklar:
– Jag hade liksom gläntat på dörren till sanningen vid ett tillfälle, men inte berättat allt för dem. Det tog emot.
– När jag väl gjorde det var det otroligt befriande. Jag har haft en fantastiskt uppväxt och fruktansvärt bra relation till mina föräldrar, i synnerhet till mamma, säger Emelie i ett rakt ur hjärtat gående tonfall.
Högst upp på den unga regissörens önskelista står nu “Att våga säga våldtäkt” landar med ett välgörande brak i skallen och maggropen på både kvinnlig och manlig publik.
– Egentligen vågar jag inte det här, fastslår Emelie Kastberg.
– Men om jag kan främja öppenheten, att få fler att erkänna och bearbeta sina upplevelser är det värt det. Jag vill att både män och kvinnor ska relatera till filmen och vad definitionen av samtycke innebär.
Parallellt med uppmärksamheten runt dokumentären skriver Emelie C-uppsats och finslipar i dagsläget analysbiten tillhörande denna.
Till vintern och våren väntar sannolikt Sveriges “filmfestivalsäsong”, och det hittills rungande gensvaret på hennes smärtsamt uppriktiga verk har skänkt upphovskvinnan en ödmjukhet inför det hela.
– Att den slagit så hårt utomlands och övervunnit språkbarriärer känns fantastiskt. Det här är liksom en film inspelad på högskolans dokumentärkurs, säger hon och ler förundrat, med blicken fäst på en horisont som speglar mer än ord kan uttrycka.
Emelie vågade säga våldtäkt.
– Innan filmpremiären sade jag till Jonas “orkar vi det här?”.
– Och det gör vi. Stödet från honom, Cornelia och Johan har varit otroligt viktigt och hjälpt mig att förbli hel som människa.
