Först på tur är Turid Semenets. Hon har åkt från Smedjebacken med sin valp som ska vaccineras. Under 30 år har Turild gått till Torkel med sina hundar.
– Han är världens bästa veterinär, förklarar hon och lägger till att han känns som hennes kompis.
Turilds tidigare hundar har Torkel vårdat och följt ända till slutet, då han tvingats avliva dem.
– Sen säger han att vi ska skaffa nya valpar, jag som inte skulle ha någon mer hund, lägger Turild till och skrattar.
Efter att Turids valp blivit vaccinerad och Torkel gett några råd är besöket klart.
För 51 år sedan påbörjade Torkel studierna för att bli veterinär. Som färdigbakad började han arbeta i Bagarmossen, söder om Stockholm. Efter två år flyttade han till Säter och arbetade som distriktsveterinär i Smedjebacken.
Sedan 90-talet har han kört verksamheten i eget företag. Under en tid med tio anställda samt tre kliniker och mottagningar även på hemmaplan. Han har också varit karantänsveternär.
– Det som etsat fast sig i minnet är alla möten mellan människor och djur. Alla förlossningar på kor, grisar, hundar och katter. Jag minns då vi hade en boaorm i väntrummet, som skrämde övriga djurägare, och när jag skulle ta blodprov på en struts.
Nu för tiden jobbar oftast Torkel endast två dar i veckan. På tisdagar gör han operationer och då är hustrun Ejan med. Hon är sjuksköterska och bistår Torkel med narkoserna under ingreppen. På onsdagar har han mottagning. Denna dag är barnbarnet Kordelia, 16 år, med för att assistera.
Christina och Jan Andersson bor utanför Borlänge. De har haft schäferuppfödning i 40 års tid och anlitat Torkel ända sedan han började. Nu är schäferuppfödningen nerlagd och denna dag ska Torkel undersöka deras sheltietik Xobi. Hon är tolv år och blivit orkeslös på sistone.
– Vi har ju tagit bort många hundar. Till slut kommer man till avskedet och då är allt Torkel bra, säger Jan och hans röst blir skakig.
Torkel svarar inte på frågan om hur det känns för honom att avliva ett djur och vänder sig bort när Christina säger till honom:
– Visst har vi haft jobbiga stunder?
– Ja, det har vi haft, svarar Torkel och erkänner att han fått en tår i ögat.
Jan och Christina har även fått hjälp då deras häst var dålig.
– Jag ringde Torkel mitt i natten och han kom till oss. Han kommer nog inte ihåg det eftersom han säkert gjort många akuta utryckningar nattetid, säger Christina.
– Han är väldigt duktig och empatisk. Både djur- och människovän, fyller Jan i.
– Det är väl därför jag fortfarande håller på. Grunden är att få hjälpa andra människor och djuren betyder så mycket för oss. De är ett stort stöd, anser Torkel.
Torkels pappa var veterinär. Han gick bort när Torkel bara var 15 år, men Torkel hann ändå följa med honom många gånger till arbetet och ut på sjukresor. Redan från början har Torkel haft en önskan att bli veterinär och han har aldrig ångrat sitt beslut. Han säger att han allt oftare tänker på ”livets gång” och att djuren är en stor del av ägarens välbefinnande. Därför följer han både djuren och ägarnas hälsa.
– Det är en symbios. Jag har träffat missbrukare som kommit rätt i livet tack vare ett djur.
Torkel tycker att det är viktigt att djurägaren känner ett förtroende för honom. Att de är öppna mot varandra och att djurägaren känner sig delaktig. Den senaste tiden har veterinärer vittnat om hot de fått utstå i sin profession. Detta har varit en anledning till att många lämnat yrket. Torkel säger att han har märkt av den veterinärbrist som varit under sommaren.
– Folk är förtvivlade över att de inte få tag på en veterinär. Då får de komma hit på akuttider. Jag försöker hjälpa mina kunder så mycket som möjligt. Förr sa man att yrket skulle vara ditt ”kall”. Jag läste en ledare där det stod ”att vara veterinär är ett yrke” och inte ett ”kall”. Men är det något fel att tycka om sitt yrke? Det är ju en fördel att tycka om sitt jobb, påpekar Torkel.
Han nämner en nyss avliden veterinär som arbetade efter att han fyllt 90 år. Torkel har ingen plan för hur länge han ska fortsätta att arbeta, men tror att han sannolikt kommer att jobba en hunds livstid till.
Namn: Torkel Östman.
Yrke: Veterinär.
Bor: Gamla Dalsbyn.
Djur: Pomeranian Nettan, 4 år, vita storpudeln Majken, 3 år, chihuahuan Ingrid, 15 år, birman Ozzy, 13 år samt dotterns 3 hästar i stallet.
Familj: Hustrun Ejan, 71 år, två döttrar och en son samt nio barnbarn. Alla barn har katter och hundar. Flickorna har även hästar.
Fritidsintresse: Cyklar mountainbike. Ska cykla halvvasan.
