Mitt påstående bygger på ett möte med en sådan som utvandrade 1978. Den språkliga smittan han under drygt 40 år på västgötaslätten utsatts för hade inte givit några som helst hörbara men. I mina öron lät han precis som infödingarna på Vallen brukar göra.
Utvandraren var fortfarande förbannad på tilltaget att rusta upp brukets kåkar i Forsa så att “inge vanligt folk hade råd att bo där” och att beslutet att utse Borlänge till Sveriges fulaste stad i hans ögon var högst klandervärt.
Fast han sa inte riktigt så, avstår av ren feghet ifrån att ordagrant återge hans ord då förklenande omdömen om från huvudstaden tillresta tyckares förmåga att bedöma skönhet och med vilken rätt de förtalade hans födelsestad.
Nöjer mig med att beskriva hans språk som mustigt…
Drygt 40 år i exil tycktes heller inte på något sätt ha skadat hans rotsystem. Alla västgötar inom hörhåll delgavs en kärleksfull beskrivning av den stad som han av sociala skäl, högst ofrivilligt, tvingats lämna.
Omgivningens diskreta försök att få, den inom synhåll belägna, Skara domkyrka att framstå som ett mer imponerande byggnadsverk än pyjamashuset (SSAB) bemöttes med ett överseende som inte kan beskrivas som milt.
Så talar en äkta Borlängebo, även efter 40 års landsförvisning.
