För fyra år sedan gick Anna-Lena en kurs i biodling för Yngve Thorné och ett år senare köpte hon sitt första bisamhälle. Äldsta sonen Emil, som då var 15 år hade också hunnit gå samma kurs, så biodlingen blev deras gemensamma projekt.
När Anna-Lena gick kursen var hon fortfarande deltidssjukskriven på grund av utmattningssyndrom, men bina visade sig vara det hon behövde.
– Man glömmer tid och rum, det är helt underbart. Jag blir lugn och det blir stilla i hela systemet, förklarar hon.
Biodling hade Anna-Lena tänkt på i flera år.
– Honung betydde mycket för mormor för hennes pappa hade bin.
Naturen och alla växter är också ett stort intresse för Anna-Lena och en av anledningarna till att hon ville skaffa bin var en förhoppning att det skulle bli en större blomsterprakt i byn.
– Bin är viktiga pollinatörer, men de kan inte helt ersätta vilda bin och andra bevingade vänner, säger hon.
Bina producerar inte bara honung utan också pollen som Anna-Lena tar hand om genom en pollenfälla på bikupan. Pollen är nyttigt att äta, även för pollenallergiker, menar Anna-Lena.
– Men fällan får inte sitta på för länge, för bina behöver också pollen, berättar hon.
Dessutom gör bina eget vax med hjälp av körtlar de har. De bygger celler på vaxkakorna i kupan och täcker även cellerna med vax när de är fyllda med nektar som har rätt vattenhalt.
– Jungfruvax, som bina producerar, kan användas till att göra hudvårdsprodukter av, berättar Anna-Lena.
Redan innan Anna-Lena skaffade bin brukade hon göra eget cerat och ringblomssalva exempelvis och använde då bivax. Nu har hon alltså eget bivax att använda till sina produkter.
Hon gör också bivaxdukar för förvaring av mat. De kan användas istället för plastfolie.
Med biodlingen har Anna-Lena upptäckt en helt fascinerande värld.
– De är arkitekter och problemlösare. När något händer i kupan så ser de till att städa och återställa allt igen.
Fascinerande är också hur bina dansar när de ska berätta för de andra var det finns nektar att hämta just då.
– Sen kan det vara minus 30 grader utanför kupan, men bina ser till att temperatur i kupan ligger på plus 35 grader genom att bilda klot runt drottningen och vibrera på vingarna.
Anna-Lenas man Mattias och två andra barnen, Anna-Linnea och Viktor var enligt Anna-Lena inte så entusiastiska att skaffa bin. men har blivit mer positiva nu när de sett att de inte märker av dem så mycket.
– Man hör bara hur det surrar i träden, annars märker man inte av dem nämnvärt, förklarar Anna-Lena.
Hon har blivit stungen cirka fem gånger sedan hon skaffade bin och alla gånger har det berott på att bina av misstag blivit klämda.
Hästarna, hunden och katterna gör gärna Anna-Lena sällskap vid kuporna och hunden och hästarna har fått stick några gånger, men då har de varit framför kuporna vid flustret där bina flyger ut och in.
Bina i ett av samhällena blev för stingsliga och visade sitt missnöje när Anna-Lena höll på vid kuporna. Efter en hel del tålamod och funderingar fick hon ta bort drottningen och skaffa en ny.
Ett annat samhälle blev utan drottning och antog då en nöddrottning. När Anna-Lena upptäckte att det blivit ett så kallat puckelsamhälle var det försent på säsongen för att kunna rädda det.
En av uppgifterna för en biodlare är kontrollera att bina har tillräckligt med plats i kupan, annars kan det vara dags att dela samhället och starta ett nytt, för att undvika att de svärmar och kanske hamnar i grannens skorsten. I stället får hon på det viset en avläggare att sälja.
Anna-Lena har valt det italienska Ligustica-biet, de är snälla och inte så svärmningsbenägna. Hon har nu fyra samhället och kunnat sälja en avläggare.
Det har gett henne en inkomst som varit välkommen för uppstartskostnaderna var överraskande stora för Anna-Lena.
– Det är en prylhobby, för allt som har kontakt med bina måste vara nytt för att inte sprida varroa och andra smittor vidare. Uppskattningsvis kostar det cirka 10 000-15 000 kronor det första året på hobbynivå.
Hon behandlar sina bisamhällen regelbundet för att hålla varroakvalstren i schack.
Anna-Lena och Emil slungar honung, det vill säga tar reda på honungen, en gång på sommaren och en gång på hösten. Honungen varierar i smak och färg beroende av vilka blommor som bina hämtat nektar ifrån.
Hela familjen äter honung, åtminstone när de är förkylda. En av Anna-Lenas favoriträtt just nu är bananpannkakor med flytande honung och bär efter säsong.
Några skäl till att bin behövs:
Det är brist på pollinerande insekter i den svenska naturen.
Svensk honung innehåller inga tillsatser.
Det är brist på svensk honung, vi importerar stora mängder varje år.
Källa: biodlarna.se
Bin
Drottningen är den enda honliga individen som är fullständigt könsutvecklad i bisamhället. Sägs kunna lägga 3 000 ägg per dygn. Hon parar sig endast en gång i livet.
Arbetsbina är honor, vars könsorgan inte är fullt utvecklade. De har olika uppgifter som exempelvis att samla in nektar, pollen, vatten och propolis. Inomhus putsar de celler, matar larver, bygger vax, städar kupan, tar emot nektar, putsar, matar och vårdar drottningen och vaktar flustret med mera.
Drönare är den hanliga individen. Huvuduppgiften är att säkerställa ungdrottningarnas parning. De drönare som lyckas para sig med drottningen får plikta med sitt liv, då könsorganet fastnar i drottningen och slits loss. På hösten motar arbetsbina ut alla kvarvarande drönare ur kupan.
Källa: biodlarna.se
