När sonen för många år sedan gick på förskola kom ett förslag om att ”förnya” sagostunden. Barnen skulle själva få lyssna på en inspelad saga på en läsplatta i stället för att en pedagog skulle läsa högt. Bort skulle alltså inlevelsen, minspelet, gesterna, bläddrandet fram och tillbaka mellan bilderna, det levande samtalet om boken, frågor och svar. Tack snälla Helén för att du fortsatte läsa!
Jag förfäras över digitaliseringen som vi så gärna vill vara i framkant med, utan att riktigt reflektera över sårbarheten. Likaså över det så kallade skärmberoendet hos både barn och vuxna.
En fritidspedagog sa till mig för något år sedan att ”barnen blir senare och senare med att klara sig själva på toaletten eller knyta skorna, men hantera datorer och skärmar har de inga problem med”. Varför är det så bråttom med ”fel” saker? Det är en typisk sak som jag förfäras över.
Mina föräldrar har också förfärats. Inte minst när jag i tonåren klippte sönder mina nya jeans nedtill i innersömmen, för att de skulle bli utsvängda. Jag minns också hur de förfärades över att jag strax efter att ha skiljts från min kompis vid busshållplatsen efter en hel skoldag gick raka vägen hem, ringde upp kompisen och pratade vidare – i timmar! Eller rättare sagt så förfärades de nog över telefonräkningen.
Lite grann tror jag kanske också att de förfärades över att jag lyssnade på rockbandet Queen medan mina jämnåriga vänner avgudade pojkbandet New Kids on the Block.
Men åter till själva funderingen om huruvida detta ”att förfäras” är en generationsfråga.
Inte förfäras man över saker när man är 20 år? Fast när jag tänker på saken så är det kanske snarare en definitionsfråga. En god vän till mig brukar vara förbannad över allt möjligt från väder till politik och när jag frågar varför hen är så arg på allt så får jag svaret ”Jag är inte arg, jag är ju bara upprörd”.
Med andra ord är jag kanske inte alls förfärad, utan bara förvånad. Det låter ju faktiskt lite ungdomligare. Vi säger så – det finns mycket som förvånar mig!
