“Äventyrligt krångel – utan mobiltelefon”

Det fanns en tid när folk stod stilla när de pratade i telefon. Jag hade själv länge en bakelittelefon som var så tung att även om jag hade haft en förlängningssladd hade jag haft svårt att flytta den. Bara luren vägde fyra hekto…

Att stå eller sitta stilla och prata i telefon var ganska mysigt. Rogivande.
Man kunde betrakta vad som pågick utanför fönstret eller rita krumelurer på telefonkatalogen.

I dag talar vi allt mindre i telefon, att sms:a är vanligare. Men om vi pratar med varandra så gör vi oftast också något annat samtidigt; lagar mat, tömmer tvättmaskinen eller tar en promenad.
För det mesta är det här inget problem, men det kanske inte är så roligt för kassörskan när kunden knappt hejar eller svarar på tilltal för att han eller hon samtidigt genomför ett ”jätteviktigt” samtal i sin mobil. Inte heller är det särskilt avkopplande att sitta på ett tåg eller i en annan offentlig miljö och höra allt om någon okänd persons problem med chefen eller kärleken.
Tiden utan mobiltelefoner kan kännas helt overkligt för den yngre generationen, men också vi som minns har svårt att förstå hur vi klarade oss.

En resa som hade blivit betydligt enklare för mig med en mobil är till exempel början på en motorcykelsemester genom Europa i slutet av 1980-talet. Jag skulle åka tåg från Dalarna för att möta upp ”knutten” i Venedig en viss dag. Problemet var bara att motorcykeln hade gått sönder i Österrike, något jag inte hade en aning om när jag oroligt vankade av och an på den italienska stationen.
Om det här hade inträffat i dag hade jag fått veta om den trasiga mc:n i god tid, kanske redan i norra Tyskland. Jag hade via min smartphone kunnat kolla in en alternativ resrutt på kartan, granskat tidtabeller samt bokat och betalat en ny tåg- eller bussbiljett. Sedan hade jag klivit av någonstans i Österrike och förmodligen bara behövt åka en omväg på några mil.

Men i stället fick jag nu vänta en hel dag i Venedig och därefter från en telefonkiosk ringa den svenska sambandscentralen (min mamma) för att få ett telefonnummer till ett hotell i Heiligenblut där mc-ägaren väntade på att ge mig nya instruktioner. Jag måste sedan lägga ut en massa lire på en hotellnatt i min ensamhet och på en ny tågbiljett många mil tillbaka mot Österrike dagen efter.
Om vi hade haft varsin mobil så hade vi sparat både tid, pengar och en hel del besvär.
Men jag hade förmodligen inte alls kommit ihåg mitt lilla äventyr i dag. Jag hade heller inte haft lika många tillfällen att prata – på riktigt – med folk på tåget.
Och det hade ju varit synd.

Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS